Två systrar Två världar

Tiden här i Oslo bara flyger förbi, kan inte helt förstå att det redan är juni, jag har vart med och haft upplärning av existerande personal i ett helt nytt kökssystem, sen en ny upplärningsgrupp med helt nya medarbetare och för att nästa vecka tar vi in en ny grupp som ska ha upplärning. Jag fick ju nyss reda på att vi skulle byta kökssystem?!

Hur som helst så är det bara en vecka kvar sen har jag en veckas semester, den kommer tillbringas i fina Stockholm och avslutas med några dagar på Öland. Blir fint det, svensk sommar!!

 

/Syster A

Grupptryck är en sån där sak som man pratade en del om när man gick i skolan. Man skulle inte falla för grupptrycket, inte göra saker på grund av grupptrycket blablabla.. Men när försvinner egentligen grupptrycket? Försvinner det någonsin? Och vad händer med de som inte faller för grupptrycket och alltså inte är som alla andra?

 

Alla har nog gjort saker på grund av grupptryck, även lååångt efter att man fyllt 16. Men kanske inte på samma sätt som när man var mindre och kanske ville ha den där jackan för att aaaaaalla andra hade en sån. Men hur ofta gör man egentligen precis det man vill precis när man vill det. Vad enkelt det vore, om man aldrig tänkte på vad någon annan tyckte om en.

Jag tror aldrig att grupptrycket kommer att lämna mig helt ifred, och jag kommer helt säkert stanna lite längre på en fest än jag egentligen vill för att alla andra gör det, men det känns som en liten del av grupptrycket börjar rinna av mig.

För vad gör det om jag inte vill göra samma sak som "alla" andra? Eller inte tycker om samma saker? Inte lyssnar på samma musik? Inte tror på samma saker? Inte blir glad av samma saker?

 

Nästa steg är att våga vara öppen med att jag inte faller för grupptrycket i alla lägen. Men jag har ju några år på mig som tur är, man kan ju inte lära känna sig själv helt innan man är 75!

 

 

Tillbaka till de här radioprogrammen då; Sommar i P1 (och även vinter i P1) som verkligen är något jag rekomenderar att ta sig tid att lyssna på. Alla gamla program finns på sverigesradio.se

Många av personerna som håller i programmen berättar om något jobbigt som hänt i deras liv, och det kanske inte låter så himla kul att lyssna på men det ger väldigt mycket. Jag är en sån person som behöver få perspektiv på mitt egna liv ibland för att inte gräva ner mig totalt i mina egna problem (som vi ju alla har). Det är en av de stora anledningarna till att jag älskar att resa också, man får perspektiv på sig själv och sitt liv.

 

Sen är ju personerna som berättar om sina tuffa upplevelser hjältar i mina ögon, för att de vågar berätta och är ärliga med att livet inte alltid är så himla glatt och soligt. Det är skönt att veta att alla, ALLA människor har sina upp och nedgångar sina bekymmer och sina funderingar. För det är faktiskt inte speciellt många som berättar att de mår piss just idag, eller att de har bekymrat sig för samma sak i 20år.

Framförallt fastnade jag för Clara Lidströms program där igenkänningsfaktorn var hög för mig och Malin Sävstams program där hon berättade om när hon var med i tsunamikatastrofen.

 

Jag tror att alla männsikor behöver vara med om och få se lite skit då och då för att uppskatta det vi har och ta tag i det vi vill ha. En sak jag läste för ett tag sen och som blivit en bra tanke för mig är att om alla männsikor i världen slängde sina problem i en stor hög och man sedan skulle dela ut dem till männskorna igen så skulle man troligtvis väldigt gärna ha tillbaka sina egna problem igen istället för att få någon annans.

 

/Syster E

När jag var mindre brukade jag och min mamma vara på vårt landställe i Dalarna några veckor varje sommar, jag älskade de veckorna. Men varje dag kl 13:00 blev det lite tråkigare. Då började nämligen Sommar i P1 som min mamma hemskt gärna ville lyssna på VARENDA dag. Och då visste jag att det inte var någon idé att fråga om hon ville spela badminton, bada eller åka till Ludvika. För då satt hon i kökssoffan eller på bänken utanför huset och var tråkig istället i 1,5 timme. SÅ TRÅKIGT. 

 

Nu, cirka 15 år senare har jag själv spenderat halva dagen på balkongen och lyssnat på Sommar i P1. Betyder det här att jag också blivit en tråkig vuxen?

Antagligen, och jag hör mig själv säga exakt samma ord som min mamma sa för 15 år sedan.

Det är ju så spännande personer som pratar.

Det är så mysigt.

De spännande personerna pratar om så intressanta ämnen.

 

Ja, det var väl bara en tidsfråga innan jag skulle bli vuxen och tråkig. Nu inväntar jag med spänning att jag ska börja dricka kaffet så svart så att man blir skakig efter en klunk, precis som min mamma gör.

/Syster E

 

Igår var det 17:e mai och det firade jag o Elsa hos Abdi och Amalia. Det blev en supermysigt dag som startade med champanefrukost kl. 10 och vi gick väl därifrån runt 21.00.

När jag var 13 år började jag spela volleyboll och det tog inte lång tid innan volleyboll var det viktigaste i mitt liv. Det var det jag brann för, det var männsikorna jag lärt känna genom sporten jag umgicks med mest, det var det som fick mina ögon att lysa av lycka, det var det som fick mig att gråta när vi förlorade.

Volleybollen var många gånger en räddning från föräldrar som inte förstod, kompisar som var elaka och läxor som inte gjorde sig sjäva. En gång som jag minns extra starkt var när jag precis fått reda på att familjens hund, Felix, skulle avlivas och sorgen var så stor att det inte fanns något annat att göra än att gå och träna. För då försvann sorgen, för en stund åtmintone.

När jag var 17år skadade jag min axel och efter många läkarbesök och mycket sjukgymnastik fick jag tillslut beskedet om att jag inte kunde spela mer. Volleyboll hade vart det som räddat mig och gjort mig lycklig i över fyra år och nu var det över. Plötsligt fanns det inget som fick mig att tänka på något annat än allt som var hemskt, jobbigt och orättvist. Tillslut insåg jag nog att jag behövde något nytt. Något nytt som jag kunde brinna för, något annat som fick mig att få perspektiv.

På sommarlovet mellan andra och tredje ring på gymnasiet åkte jag till Singburi i Thailand, för att rädda mig själv. För att få perspektiv på livet som verkade hemskt och orättvist just då. Det är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv.

Jag kan fortfarande tycka att livet är så enormt orättvist att just jag skulle skada axeln. Och jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på att smasha ner en boll precis framför näsan på motståndaren eller rädda en boll som borde vara omöjlig att rädda. För det är en känsla som jag fortfarande inte kunnat ersätta med något. Den lyckan. Och kanske kommer det förbli så. Och det är okej, för jag har hittat andra lyckor. Bland annat i Thailand.

 

/Syster E

Nu är vi mitt uppe i allt som hör till när man ska flytta från ett land och åka ut och resa, som att sälja möbler, städa lägenheten, säga upp kontrakt och ha visning av lägenheten.
Jag var såklart tvungen att gå in och kolla på lägenhetsannonsen och jag fastnade lite på texten "finns upplägg för tvättmaskin"..  Alltså okej, det finns vatten och kontakter och allt sådant men..

År 2013 har inte direkt vart mitt bästa år. Jag har haft ont i huvudet kanske 80% av dagarna, vart sjukskriven, känt mig mer ensam än någonsin tidigare eftersom jag inte haft ork att göra något och alltså inte träffat speciellt mycket folk. Jag och min sambo har dessutom haft det lite kämpigt som det lätt blir när man knappt ses eftersom han jobbar mest kvällar och jag jobbar dagar. Summa sumarum: Tufft år.

 

Det som jag kunnat se fram emot har hela tiden vart att vi ska ut och resa i år. Vi skulle åka i September/Oktober var det tänkt och jag har räknat ner månad efter månad, vecka efter vecka..

 

Sen för några månader sedan tänkte vi efter, varför ska vi åka i höst? Jo, för att vi har bestämt det och för att vi hinner spara ihop mycket pengar tills dess.

Men resten då? Mitt huvud, vårt förhållande, vårt liv?

Nej, vi kom tillslut fram till att det inte är värt det. Att vara deppig och må dåligt i flera månader för att SEDAN ha det bra.

Så vi sa upp lägenheten, sa upp oss från våra jobb och bokade en resa till Thailand i juni.

Det är det bästa vi har bestämt oss för. Egentligen inte för att vi bestämde oss för att resa, utan för att vi gjorde något åt det.

Nästan varje gång jag berättar för någon att jag ska ut och resa på obestämd tid så får jag som svar "åhh det skulle jag också vilja göra!" och det enda jag kan komma på som svar är "men GÖR det då!"

 

För om livet ska bli som man vill så måste man ta tag i det också, göra något åt det.

Jag vill inte att mitt liv ska bestå av huvudvärk jämt, ensamma hemmakvällar och att behöva tacka nej till allt som är kul för att man är för trött och har för ont.

Jag vill att mitt liv ska bestå av att upptäcka nya platser, äta konstig mat och vara med folk jag tycker om.

Hepp! Done!

/Syster E

 

 

 

 

 

Jag trodde inte att jag var en person som sparade och samlade på saker men idag gick jag och lämnade de här tre (TRE!) kassarna fulla med kläder som jag inte använder/knappt använder/ inte vill använda mer till en klädinsamling.

Det kan också vara så att jag borde rensa min garderob oftare...

Jag har en sak att erkänna. Alltså, det är såhär..

Jag, Elsa 23 år har gått runt halva dagen och längtat efter den här stunden: kolla på lägenheter/hus på Hemnet + påsen med smågodis jag köpte i Stockholm förra helgen.

 

Jag misstänker att det inte är den vanligaste sysselsättningen att längta efter för en 23 åring en lördagkväll...

 

Men vad gör det?!

 

Jag ÄLSKAR Hemnet!

 

Jag vet inte riktigt när den här kärleken började men långt innan jag "behövde" använda Hemnet. Men jag börjar misstänka att det har gått för långt och jag börjar bli lite kräsen, nu kan en ful tapet i ett rum få mig att klicka bort den lägenheten. Hur ska det gå när jag väl ska skaffa en ny lägenhet? Det kommer ju ta år innan jag hittar någon som är bra!

Kök är helt klart det viktigaste (mat är ju det viktigaste så det är logiskt) på lägenheterna/husen. Kolla in det här!  

 

Bilderna är dock inte från Hemnet utan från Pinterest (som är min andra bästa hemsida)

 

/Syster E

 

 

 

Idag hade jag en kund som, vad jag än sa, var arg. På mig, på mina kollegor, på butiken, på allt. När kunden gått var jag också arg, så arg att det enda jag ville var att springa i fatt kunden och kasta en bolle i huvudet på hen.

Men sen tänkte jag efter och kom på att antagligen har den här personen haft en dålig dag, kanske har hen sovit dåligt eller så var hen väldigt hungrig. För jag är själv likadan, är jag riktigt hungrig eller trött så klarar jag inte av att vara trevlig. Jag kan verkligen känna igen mig hos barn som ligger på marken och bara gråter för att de är så trötta eller hungriga, jag vill göra precis likadant minst en gång i veckan.

Skillanden mellan mig och kunden är bara att jag är tyst och pratar inte med någon när jag känner mig sådär och därmed förstör jag inte för någon annan. Det gäller bara att inte sätta sig själv i någon situation där man mååååste prata och vara trevlig när man känner att man kommer börja gråta om minsta lilla grej inte går som man vill.

Jag har fortfarande inte lärt känna mig själv tillräckligt bra för att aldrig hamna i sådana situationer, men jag har blivit bättre. Jag säger nej till att gå och fika eller träffa folk om jag känner att jag egentligen bara vill hem och vila. Och för att inte hamna i "hon är så tråkig och vill aldrig hitta på något"-facket så är det nog alltid bäst att vara ärlig. Folk som verkligen känner mig vet att jag måste få sova och äta ordentligt för att kunna vara mig själv. Och framförallt så är det viktigt att vara snäll mot sig själv och acceptera att man har en 4-årings trött och hungrighets humör. För det är ganska mänskligt. Mat och sömn behöver ju alla, och min kropp alarmerar genom att vara arg och ledsen när den behöver mer av de varorna.

 

/Syster E

 

En sak som är något av min specialitet är att älta. Ni vet som en gammal tant som ältar samma saker år ut och år in både för sig själv och för de som vill lyssna. Oftast problem. Men vad som värre är att det nästan aldrig är MINA problem, utan ANDRAS.

Jag ältar andras problem för att jag oroar mig för människor jag bryr mig om. Och det är ju fint gjort av mig kan man tycka men så slår det mig ibland att varför funderar jag på det här och inte om något som handlar om mig? Kanske för att det är enklare att tänka på andra.

Men det senaste året har jag börjat förstå att det spelar ingen roll hur alla andra lever sitt liv eller hur andra mår. Huvudsaken är att jag är nöjd med MITT liv när jag sitter och äter min ungsbakade falukorv på ålderdomshemmet år 2078. För tänk er om man sitter där och tuggar på falukorven och tänker

 

 

Alltså, jag får ångest bara jag tänker tanken. Man kan aldrig leva för någon annan, inte ens kompisar, släktingar, barn eller husdjur. Och man kan inte tänka på vad alla andra tycker och tänker hela tiden. Alla klarar sig så gott de kan och gör sitt liv till det bästa de kan. Och även om jag tycker att folk tar fel beslut, aldrig tar tag i sitt liv eller kastar bort sitt liv så är det inte mitt problem. Mina 167cm orkar inte bära på mer än mitt liv och mina problem.

 

Och som ett steg på vägen till att bli en lite mer egoistisk person så åker jag snart till Thailand för att JAG älskar Thailand. För där tänker man inte lika mycket. Det ordnar sig.

 

/Syster E

 

Nu när jag "kommit ut" för alla på jobb mm. med att jag ska lämna Oslo och åka ut och resa så har jag börjat ladda och planera på allvar. För en av de bästa grejerna med att resa är ju faktsikt att se fram emot saker!

Jag har laddat ner en app (fick ENORMA ungdomspoäng just i det tillfället) som räknar ner dagar, timmar, minuter och sekunder till resan. Just i detta nu är det inte mer än 4,6 miljoner sekunder kvar! (hmm)

 

Och kvällarna består mest av att skriva listor över saker som behövs göras och planeras, leta fina resehemsidor, ohh:a och ahh:a över fina resebilder, skutta lite upp och ner i soffan för att vi snart åker, och få litelite ångest över att vi ska vara borta så länge.

Detta är alltså vad JAG gör. Marcus däremot har inte aaaaalls förstått vad som händer och senast igår utropade han (mitt i en disskussion om vad vi skulle äta till middag) MEN.. VI ÅKER TILL BANGKOK OM 56 DAGAR!!

Och om jag känner honom rätt så kommer han ändå inte förstå att vi ska åka snart om jag skulle fråga honom idag.. Men jag gör mitt bästa för att se till att han är så förberedd som han kan innan vi åker.

 

Nu tycker jag att vi ohh:ar och ahh:ar lite åt några Australienbilder som jag tog när jag var där i November -11!

Let the "åhh vad söt, ohh vad fint, åhh vad härligt" begin!

 

 

Det här inlägget är mest för att göra min kära syster uppmärksam på att jag knåpat ihop några kategorier, så man lättare kan söka bland inlägg eller om jag till exempel bara vill läsa dina inlägg!

/E