Två systrar Två världar

När jag var 13 år började jag spela volleyboll och det tog inte lång tid innan volleyboll var det viktigaste i mitt liv. Det var det jag brann för, det var männsikorna jag lärt känna genom sporten jag umgicks med mest, det var det som fick mina ögon att lysa av lycka, det var det som fick mig att gråta när vi förlorade.

Volleybollen var många gånger en räddning från föräldrar som inte förstod, kompisar som var elaka och läxor som inte gjorde sig sjäva. En gång som jag minns extra starkt var när jag precis fått reda på att familjens hund, Felix, skulle avlivas och sorgen var så stor att det inte fanns något annat att göra än att gå och träna. För då försvann sorgen, för en stund åtmintone.

När jag var 17år skadade jag min axel och efter många läkarbesök och mycket sjukgymnastik fick jag tillslut beskedet om att jag inte kunde spela mer. Volleyboll hade vart det som räddat mig och gjort mig lycklig i över fyra år och nu var det över. Plötsligt fanns det inget som fick mig att tänka på något annat än allt som var hemskt, jobbigt och orättvist. Tillslut insåg jag nog att jag behövde något nytt. Något nytt som jag kunde brinna för, något annat som fick mig att få perspektiv.

På sommarlovet mellan andra och tredje ring på gymnasiet åkte jag till Singburi i Thailand, för att rädda mig själv. För att få perspektiv på livet som verkade hemskt och orättvist just då. Det är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv.

Jag kan fortfarande tycka att livet är så enormt orättvist att just jag skulle skada axeln. Och jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på att smasha ner en boll precis framför näsan på motståndaren eller rädda en boll som borde vara omöjlig att rädda. För det är en känsla som jag fortfarande inte kunnat ersätta med något. Den lyckan. Och kanske kommer det förbli så. Och det är okej, för jag har hittat andra lyckor. Bland annat i Thailand.

 

/Syster E