Två systrar Två världar

Nu tänkte jag fortsätta lite på vår fina kategori "Om oss".
Och jag satt just och kollade igenom en del gamla bilder och hittade den här, som nog måste vara min allra härligaste bild. Inte för att den är bra tagen, fin eller för att jag är snygg på något sätt på den utanför att den är så himlans mycket LYCKA.

Det är 2007, efter en beachträning och jag har precis "blåst ut" två maskrosor och om jag minns rätt så tyckte de att jag såg rolig ut med uppblåsta kinder, därav skrattet. Förresten så tycker jag att jag liknar något slags djur på bilden, väldigt oklart vad för slags djur dock..


Den här är också en sån där bild som jag blir alldeles glad av, mitt kära gamla lag och jag hade precis vunnit vår bästa match och vi bara skrek av lycka när vinnarbilden skulle tas.

/E

Ni vet det där alla föräldrar har gemensamt?
Okej, förutom att de har barn...

De är oroliga för sina barn.
Något kan ju alltid hända. Eller något satyg (satyg, heter det så?)kan ju barnen alltid hitta på.


Och så finns det stunder då man gjort något som man känner på sig att alla föräldar kanske inte alltid tycker är ett bra påhitt.
Som när man tatuerat sig.

Jag har gjort det förut och då har hon vart positiv, men nu var det ju ändå en stor, på armen.
Så lite nervös var jag när jag skulle visa den idag när jag och mamma käkade lunch.

Reaktionen: "vad rolig du är!"

Min mamma är ganska lättsam, och det är hennes "roliga" dotter väldigt tacksam för.

Och så en fin bild på detta också, hepp!
/E

Jag, Syster E har ALLTID velat tatuera mig. Och jag har alltid vetat att någon dag kommer jag göra en. Men jag har alltid vart noga med att när jag gör en ska den betyda något. Inte bara vara snygg. Då kommer jag bara ångra mig.

Den 26 Juni 2008 var det dags.
Jag, då 18 år var själv i Thailand i två månader och jobbade på ett barnhem. Just då, i början av resan när jag inte kände någon kände jag mig mer ensam än varken förr eller senare. Då tänkte jag på alla där hemma som brydde sig och någonstans fanns med mig.
Kanchanaburi, Job´s Tattoo. Där hittade jag den. En bild i en pärm på en ryggtavla (en tatuering över hela ryggen) som var så perfekt. Jag tog bort halva och "snodde" bara vingarna. Med mammas ord i mitt huvvud sov jag ändå på saken och gjorde den dagen efter jag hittat den.

Den är lite ojämn och kanske inte det bästa en tatuerare kan sätta i nacken på en, men jag älskar den och den tillhör mig. Betydelsen är faktiskt så fin som att den symboliserar just dem jag tänkte på när jag var ensammast i världen, de som bryr sig om mig. Och att de finns med mig, vart jag än är och vart de än är.


Just det, alla "tatuerings motståndare" där fick ni! Det finns faktikst folk som gör tataueringar av en fin anledning! Ha!

Några veckor senare, när jag började känna mig hemma i min Thailändska by och fått alldeles grymma vänner fick jag den finaste komplimangen man kan få för en tatuering. "It suits you"

/E