Två systrar Två världar

Grupptryck är en sån där sak som man pratade en del om när man gick i skolan. Man skulle inte falla för grupptrycket, inte göra saker på grund av grupptrycket blablabla.. Men när försvinner egentligen grupptrycket? Försvinner det någonsin? Och vad händer med de som inte faller för grupptrycket och alltså inte är som alla andra?

 

Alla har nog gjort saker på grund av grupptryck, även lååångt efter att man fyllt 16. Men kanske inte på samma sätt som när man var mindre och kanske ville ha den där jackan för att aaaaaalla andra hade en sån. Men hur ofta gör man egentligen precis det man vill precis när man vill det. Vad enkelt det vore, om man aldrig tänkte på vad någon annan tyckte om en.

Jag tror aldrig att grupptrycket kommer att lämna mig helt ifred, och jag kommer helt säkert stanna lite längre på en fest än jag egentligen vill för att alla andra gör det, men det känns som en liten del av grupptrycket börjar rinna av mig.

För vad gör det om jag inte vill göra samma sak som "alla" andra? Eller inte tycker om samma saker? Inte lyssnar på samma musik? Inte tror på samma saker? Inte blir glad av samma saker?

 

Nästa steg är att våga vara öppen med att jag inte faller för grupptrycket i alla lägen. Men jag har ju några år på mig som tur är, man kan ju inte lära känna sig själv helt innan man är 75!

 

 

Tillbaka till de här radioprogrammen då; Sommar i P1 (och även vinter i P1) som verkligen är något jag rekomenderar att ta sig tid att lyssna på. Alla gamla program finns på sverigesradio.se

Många av personerna som håller i programmen berättar om något jobbigt som hänt i deras liv, och det kanske inte låter så himla kul att lyssna på men det ger väldigt mycket. Jag är en sån person som behöver få perspektiv på mitt egna liv ibland för att inte gräva ner mig totalt i mina egna problem (som vi ju alla har). Det är en av de stora anledningarna till att jag älskar att resa också, man får perspektiv på sig själv och sitt liv.

 

Sen är ju personerna som berättar om sina tuffa upplevelser hjältar i mina ögon, för att de vågar berätta och är ärliga med att livet inte alltid är så himla glatt och soligt. Det är skönt att veta att alla, ALLA människor har sina upp och nedgångar sina bekymmer och sina funderingar. För det är faktiskt inte speciellt många som berättar att de mår piss just idag, eller att de har bekymrat sig för samma sak i 20år.

Framförallt fastnade jag för Clara Lidströms program där igenkänningsfaktorn var hög för mig och Malin Sävstams program där hon berättade om när hon var med i tsunamikatastrofen.

 

Jag tror att alla männsikor behöver vara med om och få se lite skit då och då för att uppskatta det vi har och ta tag i det vi vill ha. En sak jag läste för ett tag sen och som blivit en bra tanke för mig är att om alla männsikor i världen slängde sina problem i en stor hög och man sedan skulle dela ut dem till männskorna igen så skulle man troligtvis väldigt gärna ha tillbaka sina egna problem igen istället för att få någon annans.

 

/Syster E

När jag var 13 år började jag spela volleyboll och det tog inte lång tid innan volleyboll var det viktigaste i mitt liv. Det var det jag brann för, det var männsikorna jag lärt känna genom sporten jag umgicks med mest, det var det som fick mina ögon att lysa av lycka, det var det som fick mig att gråta när vi förlorade.

Volleybollen var många gånger en räddning från föräldrar som inte förstod, kompisar som var elaka och läxor som inte gjorde sig sjäva. En gång som jag minns extra starkt var när jag precis fått reda på att familjens hund, Felix, skulle avlivas och sorgen var så stor att det inte fanns något annat att göra än att gå och träna. För då försvann sorgen, för en stund åtmintone.

När jag var 17år skadade jag min axel och efter många läkarbesök och mycket sjukgymnastik fick jag tillslut beskedet om att jag inte kunde spela mer. Volleyboll hade vart det som räddat mig och gjort mig lycklig i över fyra år och nu var det över. Plötsligt fanns det inget som fick mig att tänka på något annat än allt som var hemskt, jobbigt och orättvist. Tillslut insåg jag nog att jag behövde något nytt. Något nytt som jag kunde brinna för, något annat som fick mig att få perspektiv.

På sommarlovet mellan andra och tredje ring på gymnasiet åkte jag till Singburi i Thailand, för att rädda mig själv. För att få perspektiv på livet som verkade hemskt och orättvist just då. Det är utan tvekan det bästa jag gjort i mitt liv.

Jag kan fortfarande tycka att livet är så enormt orättvist att just jag skulle skada axeln. Och jag får fortfarande en klump i magen när jag tänker på att smasha ner en boll precis framför näsan på motståndaren eller rädda en boll som borde vara omöjlig att rädda. För det är en känsla som jag fortfarande inte kunnat ersätta med något. Den lyckan. Och kanske kommer det förbli så. Och det är okej, för jag har hittat andra lyckor. Bland annat i Thailand.

 

/Syster E

År 2013 har inte direkt vart mitt bästa år. Jag har haft ont i huvudet kanske 80% av dagarna, vart sjukskriven, känt mig mer ensam än någonsin tidigare eftersom jag inte haft ork att göra något och alltså inte träffat speciellt mycket folk. Jag och min sambo har dessutom haft det lite kämpigt som det lätt blir när man knappt ses eftersom han jobbar mest kvällar och jag jobbar dagar. Summa sumarum: Tufft år.

 

Det som jag kunnat se fram emot har hela tiden vart att vi ska ut och resa i år. Vi skulle åka i September/Oktober var det tänkt och jag har räknat ner månad efter månad, vecka efter vecka..

 

Sen för några månader sedan tänkte vi efter, varför ska vi åka i höst? Jo, för att vi har bestämt det och för att vi hinner spara ihop mycket pengar tills dess.

Men resten då? Mitt huvud, vårt förhållande, vårt liv?

Nej, vi kom tillslut fram till att det inte är värt det. Att vara deppig och må dåligt i flera månader för att SEDAN ha det bra.

Så vi sa upp lägenheten, sa upp oss från våra jobb och bokade en resa till Thailand i juni.

Det är det bästa vi har bestämt oss för. Egentligen inte för att vi bestämde oss för att resa, utan för att vi gjorde något åt det.

Nästan varje gång jag berättar för någon att jag ska ut och resa på obestämd tid så får jag som svar "åhh det skulle jag också vilja göra!" och det enda jag kan komma på som svar är "men GÖR det då!"

 

För om livet ska bli som man vill så måste man ta tag i det också, göra något åt det.

Jag vill inte att mitt liv ska bestå av huvudvärk jämt, ensamma hemmakvällar och att behöva tacka nej till allt som är kul för att man är för trött och har för ont.

Jag vill att mitt liv ska bestå av att upptäcka nya platser, äta konstig mat och vara med folk jag tycker om.

Hepp! Done!

/Syster E

 

 

 

 

 

En sak som är något av min specialitet är att älta. Ni vet som en gammal tant som ältar samma saker år ut och år in både för sig själv och för de som vill lyssna. Oftast problem. Men vad som värre är att det nästan aldrig är MINA problem, utan ANDRAS.

Jag ältar andras problem för att jag oroar mig för människor jag bryr mig om. Och det är ju fint gjort av mig kan man tycka men så slår det mig ibland att varför funderar jag på det här och inte om något som handlar om mig? Kanske för att det är enklare att tänka på andra.

Men det senaste året har jag börjat förstå att det spelar ingen roll hur alla andra lever sitt liv eller hur andra mår. Huvudsaken är att jag är nöjd med MITT liv när jag sitter och äter min ungsbakade falukorv på ålderdomshemmet år 2078. För tänk er om man sitter där och tuggar på falukorven och tänker

 

 

Alltså, jag får ångest bara jag tänker tanken. Man kan aldrig leva för någon annan, inte ens kompisar, släktingar, barn eller husdjur. Och man kan inte tänka på vad alla andra tycker och tänker hela tiden. Alla klarar sig så gott de kan och gör sitt liv till det bästa de kan. Och även om jag tycker att folk tar fel beslut, aldrig tar tag i sitt liv eller kastar bort sitt liv så är det inte mitt problem. Mina 167cm orkar inte bära på mer än mitt liv och mina problem.

 

Och som ett steg på vägen till att bli en lite mer egoistisk person så åker jag snart till Thailand för att JAG älskar Thailand. För där tänker man inte lika mycket. Det ordnar sig.

 

/Syster E